Häromdagen då vi skulle iväg och möta upp några kompisar vid tåget, tänkte jag lite extra på vad en klok människa sa till mig om att barn inte kan stressa. Medan jag tittade på klockan, hittade vantar och bytte blöja, ropade storasyster ”Huuur stavas klääääänning”? Så jag bokstaverade, medan det blivit dags att byta blöja på nästa syskon. Av med alla ytterkläder och på med dem igen.
Till slut var alla klara för avfärd och jag skulle bara ta min telefon.. Som inte syntes till någonstans. Så jag ringde på den och hörde signalen.. men vart kom den ifrån? Vad konstigt, jag såg den inte, men den hördes allt tydligare.. från.. Pippi-huset!
Där, i en säng på andra våningen, hemma hos Pippi, låg telefonen omsorgsfullt nedbäddad. Med täcke och allt. Trots den tidspress som fanns och trots den värme som jackan gav, så gick det inte att undgå att le. Söta små barn! Telefonen var trött och hade fått vila.
Då vi kom hem efter att ha mött upp vännerna, åt vi pastejälgar till mellis.
Det är inte svårare än att man stansar ut små figurer med pepparkaksformar av mackorna. Ett legalt sätt att få leka med maten och på något sätt blir det även lite godare.