Att få till en gemensam helg för ett kompisgäng är inte alltid det lättaste mellan barnens alla aktiviteter, möhippor, födelsedagar och allt som ska firas. Så redan i slutet av sommaren bokade mitt gamla universitetsgäng in en helg att ses – i en bakstuga i Hälsingland. Sist jag var i Hälsingland, kalvade en ko utanför sovrumsfönstret, vilket är ett häftigt minne för en stadsbo.
Vi åkte upp på fredagskvällen och fick god mat, bubbel och bäddade sängar. Min roll som fixande mamma ersattes av en annan mamma med brett hälsingemål och lyckan över att få se ”ungdomar i huset” igen. Då jag är så van vid att alltid vara med mina tre små, kändes det på något sätt nostalgiskt i förtid att tänka på den dagen då de har flyttat ut och kommer hem med sina kompisar och bor över en helg. Det är dock ett tag kvar då jag fortfarande drar en fullastad dubbelvagn om morgnarna. J
Klockan ringde sju på morgonen och efter en stadig grötfrukost åkte till bakstugan som var en liten röd stuga på landet med en vedeldad bakugn och ett stort bakbord i. Vi började med att sätta en stor deg, medan den knastrande elden värmde upp ugnen. Degen delades sedan upp i så kallade ämnen, dvs stora degbollar, som fick jäsa i långa rader under ett lakan. Därefter kavlade vi ut dem till stora, tunna plattor som vi naggade så att de inte skulle bli degiga, utan torra och fina. Efter hand som vi kavlade och pratade, lastades bröden in i ugnen.
Doften av eld och nybakat gjorde oss hungriga, så vi tog en paus i kavlandet och provsmakade våra verk. Smöret smälte på de varma bröden och oj, vad gott det var! Kaffe med mjölk direkt från korna (så färsk den kan bli då en annan kompis pappa är mjölkbonde) och långa rader av hällbröd med massor av smör, gav oss ny energi att åter ta plats vid bakbordet.
Att stå tillsammans i ett enda rum med ett gemensam syssla, måste vara bästa sättet att hinna prata. Studietiden, barn, kommande bebisar, relationer, sjukdomar och händelser sedan sist diskuterades där vi stod och bakade tills det blev mörkt utanför fönstret och det var dags att åka hem och laga middag. Samtidigt som vi fick ses ordentligt, fick vi också en inblick i hur det måste ha varit att leva (läs vara kvinna) förr.
Denna gång fick jag inte erfara spåren av att en ny kalv kommit till livet, men jag fick massor med tid med goda vänner, en varm helg i höstmyset och gott om både mjukt och hårt tunnbröd att bjuda släkten på till julbordet.
